Okej, nervös var jag så jag trodde jag skulle smälla av. Tonåringarna tog hand om mig, vilket kändes skönt. In red jag, red visserligen fel väg en gång (eftersom jag inte hörde) men jag satt ner i traven utan att hoppa av hästen och jag fixade volten i galopp. Jag var nöjd ... ända tills jag fick kritiken. Inget kändes bra och jag var på väg att slänga in handduken tills vännerna fick mig att inse att enligt poängen hade jag en godkänd ridning och den negativa kritiken var för att veta vad man ska jobba på. Som dottern sa, "men mamma du har ju bara ridit i två år".

Var precis ute i trädgården för att ta en bild på mina vitsippor
och gick då förbi denna. Hmm, än är det väl ett tag kvar till midsommar i alla fall. Verkar som den ingått i en agilitybana barnen byggt. Bara man har fantasi så.
Så här ser det i alla fall ut i mitt jordgubbsland. Vitsippor är ett vackert ogräs, det spelar inte så stor roll hur burdus man är när man rensar, de kommer alltid tillbaka. Fler och fler för varje år.
1 kommentar:
Vitsippor inger ett slags hopp, för de är så starka trots trotsar kylan...
Skicka en kommentar